Skickligt tolkad text om klass och tillhörighet

 

Projektet Nya pjäser – nya världar har nu gått från tävling till premiär. Av 240 inkomna bidrag som skildrar en mångkulturell verklighet iscensätts nu en trio pjäser. Först ut är Re:union.

Teaterchefen Dritëro Kasapi har själv satt upp den timslånga pjäsen om fyra klasskamrater som träffas för att fira att tio år gått sedan man gick ur högstadiet. Nu står fyra 26-åringar där, de har valt helt olika liv och identitet: tre invandrarkillar och en svensk flicka med ett gemensamt, konfliktfyllt förflutet. Scenbilden är enkel, två trasiga bänkar fyllda med gammalt inskuret klotter.

Behrang Behdjou skriver om hur en barndom, en gemenskap, kan fungera som ankarkätting eller som avskjutningsramp. Wahid bor kvar, jobbar svart på pizzeria och pundar. Jojjo har flyttat till en annan förort, jobbar på ett storköp och är gift men är ändå kvar rent själsligt. Gatas däremot har utbildat sig till advokat – säger att han tjänar enorma pengar men är möjligen bara ett invandraralibi på firman. Josefin kommer från fin familj men sliter som hotellreceptionist. Mitt ibland dem står ännu Tomasz som dog av en överdos före skolavslutningen. Minnet av honom är tyngt av skuld, ansvar och lögner samt olika sätt att relatera till honom. Var han ett svin eller en revoltör – eller bådadera?

Re:union beskriver hur individen måste aktivt välja sitt liv – eller inte göra det. Wahid pratar ”tattarsvenska” och är stolt över den grupp han tillhör, han tänker aldrig bli svenne. Gatas gör en klassresa och menar att idén om ”blatteskapet” som stolt utanförskap bara är en bekväm livslögn. Jojjo, med finska föräldrar, står mitt emellan – och han avslöjar att han kommer att börja jobba på den gamla fritidsgården, för att kunna finnas till för nya ung­domar. Josefin är låst i ett medelklassvakuum med föräldrar som inte från början tyckt att Gatas var fin nog för deras dotter.

Behdjou har skrivit en moralitet om identitet men också om att bli till som vuxen. Texten ändrar med jämna mellanrum riktning: sanningar blir lögner och åter sanna. Andreas Strindér som ­Wahib är fantastisk med sin Rinke­bysvenska som han använder som underdog-markör och motstånd. Isak Hjelmskog imponerar som Jojjo – alltid ansträngt glad och lagom, fast det är ju han som vågar vara mest radikal: göra något för någon annan. Johannes Wanselow är utmärkt som Gatas som bättrar på sin position och ständigt håller fram sin nya, fina adress. Emma Peters gör Josefin till en kvinna förlamad av att inte kunna välja.

Dritëro Kasapi iscensätter texten åt det nyarga, engelska hållet och med det anglosaxiska sättet att exakt skildra brytningar och sociolekter. Även om den föreställning jag såg några gånger tappar tempot är Re:union en skicklig tolkning av en intressant text om klass och tillhörighet. /Lars Ring

 

SVT står för årets hjärnsläpp

 

Jan-Olov Andersson anser att de förstört "Livet i Fagervik"

 

Först skapade SVT en klockren tittarsuccé.

Nu har man, fullt medvetet, förstört ”Livet i Fagervik”.

De ansvariga står för ett av årets hjärnsläpp i svensk tv.

Nu när tittarna allt oftare väljer att – lagligt eller olagligt – följa tv-serier på nätet, är det inte längre så lätt att få folk att bänka sig på ett bestämt klockslag vecka efter vecka. Inte ens omsusade Mikael Persbrandt förmår locka mer än drygt 600 000 tittare till TV 4:s ”Oskyldigt dömd”.

Så om man lyckas bör man vårda sitt koncept. Med ”Livet i Fagervik” har SVT lyckats och fått en trogen miljonpublik för dramakomediserien om advokaten Johan (Henrik Johansson) och hans liv i småstadsidyllen Fagervik.

Tittarsiffrorna är inte på den nivån, det är de aldrig numera i svensk tv. Men frågan är om inte denna serie är det närmaste ”Skärgårdsdoktorn” som någon tv-kanal kommit på senare år. Vardagsrealism på svenska landsbygden, skildrad med humor och värme. Hög igenkänningsfaktor. Och väldigt trivsamt; de juridiska problemen ordnar alltid upp sig mot slutet, någonstans anar man väl också att advokatens och hans receptionist Annikas (Maria Sid) från-och-till-romans ska få ett lyckligt slut.

Har nog aldrig hört så många beskriva en tv-serie med ordet ”mysig”, som när det gäller just ”Livet i Fagervik”.

Från och med i går saknas tre färgstarka personer i serien. Supande bagaren Svante (Leif Andrée), hans hustru Lena (Ing-Marie Carlsson), även faster till huvudpersonen Johan, och deras lätt utvecklingsstörda son Ingvar (Johannes Wanselow) har flyttat till Örebro. Medvetet utskrivna ur serien av nya huvudförfattaren Marianne Willtorp & co, med ansvariga SVT-chefers goda minne, förstås.

Det är årets hjärnsläpp i svensk tv.

Inget ont om nya rollfigurer, som de som Joakim Nätterqvist och Gunilla Röör spelar. Serien lär fortfarande vara klart sevärd.

Men med bagarfamiljens sorti försvinner seriens välbehövliga svärta.

I kväll rekommenderas sista avsnittet av ”Den stora resan”, i SVT.

/Jan-olov Andersson

 

 

 

 

"Livet i Fagervik" är mycket roligare än livet som Hollywoodfru.

 

Jag gillade första säsongen av "Livet i Fagervik" i SVT redan från start. Det tog visserligen tid att lära känna huvudpersonerna - och för dem att finna varandra - men det var en underhållande resa att följa.
Nu är utgångsläget ett annat, och det är ännu bättre. Tafatte Johan (Henrik Johansson) börjar komma loss lite och ser ut att kunna utvecklas i kommande avsnitt. Johan "Arn" Nätterqvist är ny i en roll och kommer in och rör om i småstadsgrytan.
De små och ofta snälla rättsfallen utgör, precis som tidigare, en bakgrund till själva livet och relationerna i Fagervik. I går fick vi en alldeles underbar vårdnadstvist om en hund där Ola Rapace och Cecilia Frode briljerade i sina skruvade roller. Men jag är fortfarande mest imponerad av Johannes Wanselow som spelar Ingvar - vilken fantastisk skådespelare.
Förra säsongen var något ojämn och bjöd ibland på väl förutsägbara avsnitt där duktiga Annika alltid klev in på slutet och räddade Johan. Lite större variation bara, så är jag nöjd med mina måndagskvällar. Det började onekligen lovande.

Av Maria Näslund

 

Nervigt, sårigt spel om skuld och svek

 

Ungdomspjäsen "Re:union" väcker känslor och Margareta Wiman hoppas att diskussionen kan fortsätta i klassrummet.Re:unionAv Behrang BehdjouRegi: Dritëro KasapiScenografi: Magnus MöllerstedtMedverkande: Andreas Strindér, Emma Peters, Johannes Wanselow, Isak HjelmskogGottsunda Dans och Teater med Ung scen/östElsas hus, LinköpingSpelas till 20/12

Den fingerade förorten Bälsta i regissören Dritëro Kasapis tolkning av Behrang Behdjous pjäs "Re:union" kan ligga var som helst nära en större svensk stad, och Magnus Möllerstedt kunde knappast ha anonymiserat scenen bättre: två trasiga bänkar, en eldstad, en papperskorg, en rad betongpelare.

Viktiga markörer

Någonstans i detta Sverige är det dags för återträff för klass 9A och Wahid, Gatas, Jojo och Josefin har bestämt att ses tidigare. Tio år har gått och deras vägar skilts åt, men fortfarande hänger skuggan av den femte i gänget (the union) över dem. Alla fyra var närvarande när Tomasz tog den dödande sprutan med uppblandat heroin, och alla plågas av att de borde ha hindrat honom.

Skuld är ett tungt drivande tema i "Re:union". Minnen av svek som gör sig påminda och laddar för både konfrontation och frigörelse. Och även om kultur- och klassmarkörer är viktiga och ibland spelar nära schablonbilderna, och trots att konflikterna i mångt och mycket betingas av strukturella mönster, så är det till sist ändå människorna, deras berättelse om hårt prövad kärlek och vänskap som berör.

Strongt gjort

Min upplevelse av "Re:union" landar just där, i det allmänmänskliga, i de existentiella frågorna. Mycket tack vare skådespelarnas täta, nerviga, såriga spel. Att det för övrigt är av yppersta klass bevisade Andreas Strindér, Johannes Wanselow, Isak Hjelmskog och Emma Peters inte minst på den publikt mycket oroliga föreställning jag själv var med om.

Diskussionsunderlaget är brett och samtal måste till i klassrummen, men synd om de elever som inte förstod att vänta med sina kommentarer och sitt nervösa provocerande till efteråt. Trist för dem och stökigt för resten av publiken.

Strongt gjort av ensemblen att ändå nå fram så pass starkt!

 

 

Re-union: Gottsunda Dans och Teater, Uppsala

 

Först ser det ut som en teaterpjäs man sett förr. Fyra ungdomar från en invandrarförort som träffas på ett jubileum av den där sorten man går till med blandade känslor. Plats för jargong, gamla ritualer som upprepas, mer läten än dialog.
Så börjar det även här när Expressenmedarbetaren Behrang Behdjou debuterar som dramatiker på Gottsunda Dans & Teater i Uppsala. Men pjäsen tar en oväntad riktning då det förflutna visar sig bära på ett trauma som ingen av de fyra vännerna blivit fria från. En person saknas, och det är den frånvaron som är pjäsens motor.
Jag såg en skolföreställning som fick mitt hjärta att bulta. Steg för steg utvecklas återföreningen till ett moraliskt drama. Den frånvarande vännen dog i en olyckshändelse för tio år sedan. Frågan är inte vad som hände – knark med mera – utan hur inblandade de fyra på scenen var i det förlopp som slutade så olyckligt.
Snart sitter vi där och vet inte vem som har rätt. Och det är då vi vet att det är en bra pjäs, i det här fallet även en bra föreställning.
Det är den socialt lyckade Gatas (Johannes Wanselow) som med sin kritstrecksrandiga svid och Stureplansuppsyn får den sorglöse Wahid (Andreas Strindér) att känna sig anklagad och misslyckad. Gatas tror att han lämnat förorten bakom sig och talar om för Josefin (Emma Peters) hur föraktad han kände sig av hennes svenska föräldrar. Men inte ens han med sin advokatlön och sina lösa hundralappar i byxfickan lurar vare sig henne eller någon annan; ingen lämnar förorten, den lever kvar i kroppen (liksom i själen).

Det förklarar varför Jojo (Isak Hjelmskog) planerar att återvända, trots att han bor i Solna och har jobb där.
Re:union är en samproduktion med Ung scen/öst i Linköping och kommer att visas på flera av landets teatrar. Jag tror att det här är det bästa jag sett om ”förorten”, som tappar sina
citationstecken och blir konkret.
Lysande spelat.

/Leif Zern

 

Rörigt och roligt på Råssnäs

Barnen fick kändiskänning när Riksteatern kom på besök

MOTALA Pojken ligger i sin säng och längtar efter mormor. Men hon är död. Klara är så arg att hon kan spricka. Mamma har skilt sig och tagit med henne, 100 mil från pappa! Plötsligt möts de två. Tillsammans upptäcker de en hel värld - i sina huvuden.

Karaktärerna i dramatikern Emma Broströms pjäs Hela världen i mitt huvud heter egentligen Du, Jag och Någon helt annan. Men när Riksteatern besöker Råssnässkolan, som en del av kommunens Kulgrisprogram, har trion förvandlats till en namnlös pojke, den busiga och lite argsinta Klara och en ganska mystisk Farbror, som kanske rentav är Gud.

Klara går bärsärk
Pojken kan inte sova. Han ligger i sin säng och ropar efter mamma och mormor, som är död. Klara går bärsärk bland flyttlådorna i sitt nya rum. Mamma har skilt sig ifrån pappa för att hon träffat en ny pappa. Nu bor Klara plötsligt 100 mil från pappa. Och ALDRIG svarar han när hon ringer! Över dem vakar de mystiska farbrorn, som verkar ha mer än ett finger med i spelet när de båda barnen möts och lär känna varandra.

Rymmer tillsammans
De nyblivna kompisarna leker och stojar, provar varandras leksaker, kläder - ja, hela varandras liv. I världen de upptäcker i sina huvuden är allt perfekt. Klara har sin pappa. Och pojken har sin mormor.
Plötsligt är Klara och pojken nära. Tårarna flyter när de visar sin sorg för varandra. Tillsammans bestämmer de sig för att rymma. Men flykten är nära att sluta i katastrof.

TV-känd trio
Berättarstilen är fräck och tempot högt. Skådespelarna Gloria Tapia (Agnes Cecilia, Morgonsoffan, Hombres, Om ett hjärta, Syster och bror), Camaron Silverek (1628, Järnvägshotellet) och Johannes Wanselow (Det halvt dolda, Livet i Fagervik, Oskyldigt dömd 2 och Julkalendern 2010) lockar till både allvar och skratt med sin rörliga scenvana. Barnen hänger med i svängarna. Skrattar och låter sig bekymras, om vartannat.
Att få se TV-kändisar spela teater i en alldeles riktig teatersalong är både spännande och nytt för många.
Plötsligt är föreställningen slut. Svaret på livets stora frågor blir hängande i luften. Men de har i alla fall blivit ställda.

 

Riksteatern vill ge barnen samtalsämnen om livet

Vad är det som

gör jag till jag?  

Riksteatern ger Hela världen i mitt huvud med urpremiär i Kumla. Det är en turnerande skol- och familjeföreställning, som vill skapa förutsättningar och utrymme för den filosofiska och existentiella samtalet med barn i åldern 5-9 år. Författare är Emma Broström, för regin svarar Kajsa Isaksson.

Det är en föreställning som hamnat i broschyren för barnteater och jag befinner mig där på plats i Folkets hus utan att vara i rätt ålder och utan att själv ha några egna barn. Jag är inte säker på rättvisan i att jag ska göra en recension av den här uppsättningen, för frågan är om jag har tillräckligt mycket av mitt barnasinne kvar.

Dessutom, om man ser till vad föreställningen vill, så är vad som händer efter föreställningen minst lika viktigt som vad som sker under den.

Huruvida detta är en bra föreställning eller ej kan barnen i publiken bäst svara på (och deras föräldrar). Dock förhindrar inte ålder och civilstånd mig att göra en bedömning av pjäsen som sådan och resonera kring ett av de existentiella temana som behandlas.

Ensemblen består av Camaron Silverek som Jag, Gloria Tapia som Du och Johannes Wanselow som Någon helt annan. Det är en stark och duktig skådespelartrio där Silverek och Tapia övertygar mig i sina gestaltningar som Jag och Du. Jag blir nästan bedrövad när föreställningen är slut och de i en handvändning växer upp.

Särskilt förtjust blir jag i Tapias tolkning av den energiska Du med sitt utåtagerande kroppsspråk, hon står i en härligt busig kontrast till den mer introverta och försiktiga Jag.

Över Jag och Du svävar Någon helt annan som en slags allvetande berättare/frågeställare, en gestaltare av Jag och Dus tankar och ibland även i en aktiv interaktion med deras liv.

Det är en janushövdad roll med både burleska och allvarliga inslag som Wanselow balanserar bra, även om de burleska inslagen är starkare.

Ljud och ljus är bra skött,  fyller sin roll som förstärkare och belysare. Kostym och scenografi är enkelt uppbyggda, men trovärdigt och ramar in stämningen och känslan av rumslighet. Man har en roterande cirkelformad scen som medger snabba och effektiva växlingar av miljöer. Det är ett koncept byggt för turné, utan att det på något viss känns fattigt.

Existentiella teman som behandlas rör bland annat döden, vad vi tror på och varför jag är jag.

Jag väljer att slå ner på temat varför jag är jag. Dels för att det är oerhört intrikat ämne som aldrig blir inaktuellt och dels för att det i programmet fanns ett upp och nedvänt namn i filosofins tecken: Simone De Beauvoir (1908-1986). De Beauvoir räknas till de existentialistiska filosoferna och var livskamrat till Jean-Paul Sartre, existentialismens fader.

Hon är mest känd för  Det andra könet som utkom 1949. Boken har en central frihetstanke som menar att du föds inte till världen som kvinna, du blir det.

Det finns alltså ingen biologisk, ekonomisk eller psykologisk ödesmakt som sätter kvinnans roll i samhället, det är vi som gör det. Kvinnans frigörelse är således inte ett ”kvinnligt” problem, utan i grunden ett samhälleligt och mänskligt problem.

Vi blir de vi blir inte för att vi föddes till de vi är idag, utan för att samhället och dess människor har gjort oss till de vi är idag. Applicerat på den här föreställningen frågar jag vem det är som format Jag och Du:  Är det mamma, pappa, den döda mormodern, den nya pappan, Någon helt annan?

De är alla möjliga svar.

Jag och Du tycker den andra har det bättre och vill byta plats med varandra,  inte vara den de är. De vill frigöra sig från den de är/har skapats till och bli den andra som tycks ha det bättre. Deras frigörelse sker i klädbytet, de byter former med varandra och ser vad det innebär att vara Du och Jag.

Men de inser att de bara  har bytt en form mot en annan och gräset var inte grönare på andra sidan, de är fortfarande inte fria.

När Jag och Du sedan väljer att bryta sig loss och försöka skapa världen såsom de har den i sitt huvud, precis som den borde vara, så klär dig sig i tigerkostym. De har fått helt nya former och är redo att kämpa för att få sin egen vilja igenom, att skapa sin egen verklighet och sina egna jag.

Varför är jag mig själv? Så heter sången Jag och Du framför. Det existentiella temat är svindlande när man börjar betänka alla de möjligheter som finns, ingenting är givet, vi är summan av allt som präglat oss fram till denna sekund och om vi själva vill (och vågar) så kan vi göra oss medvetna om vår situation och välja att bryta oss loss, eller inte...

Att gå på existentiell barnteater är inget man ska ta lättvindigt på, det kan förändra din värld och hur du ser på den.

Kerstin Björsson